Självkritiska jag!

By september 14, 2010Uncategorized

Hej på er!

Igår var som sagt en bra dag då jag fick massor av energi av att jag klarade licensen, MEN sen kommer vi då till andra bitar…

Ibland inbillar jag mig att jag släppt det här ”fröken-duktig” syndromet som präglat så stor del av mitt liv. Ibland inbillar jag mig att jag tycker att jag är bra som jag är utan att alltid behöva prestera på topp, men icke! Eller nu kanske jag är lite orättvis mot mig själv. När det gäller vissa bitar i livet så måste jag inte alltid var så perfekt, men när vi kommer till särskilda områden som t.ex. Annika som instruktör då är det kört!!! Det är ju mitt område liksom:-)

Min body combat klass är ny på höstschemat. Den har ersatt en annan klass. Igår var tredje tillfället jag hade den och deltagarantalet har bara stigit och stigit för varje vecka, jättekul!

Igår började klassen med att det blev jätte rundgång i headsetet mitt i uppvärmningen. Att följa en koreografi, instruera och försöka lösa ett teknikproblem samtidigt är inte alltid det lättaste, så jag kom av mig lite. Efter det hade jag tyvärr den känslan ett tag i kroppen och jag kände inte att jag presterade så som jag ville. Jag tyckte att deltagarna såg glada ut, men jag själv var förstörd över att min koncentration hade störts!

Jag vet att man på en klass inte kan behaga alla deltagare, men det kravet har jag på mig själv – jag vill att ALLA ska vara nöjda! Om det nu inte är någon som ser helt hundra nöjd ut så blir jag så osäker eftersom instruera är ju något jag tycker att jag är bra på.

Istället för att vara glad över att deltagarantalet stigit varje vecka och att deltagarna såg glada ut så gick jag och grämde mig över det lilla missödet som skedde samt att jag tappade fokus.

Varför funkar vi människor så?

Fler med mig?

Kram Annika

Join the discussion 16 Comments

  • Louise skriver:

    Du är inte ensam om detta! Jag är exakt likadan själv! Man vill alltid prestera på topp och om det inte går som jag vill så bryter det ner mig och jag blir både sämre och får sämre självförtroende. Men om jag däremot prestrerar bra eller utmärkt så stärker det självförtroendet och man blir glad! Men ändå ska man alltid haka upp sig på det dåliga istället för det bra…. Haha! Det kanske blev snurrigt men jag hoppas att du förstår 😉

  • Maddiiiiiie skriver:

    …för att vi människor ofta blandar ihop självförtroende och självkänsla. Självförtroende är något du FÅR av att lyckas i dina prestationer/prestera. Självkänsla är känslan du HAR av dig själv, vare sig du presterar eller ej. Ett bra självförtroende räcker långt, men inte hela vägen. Utan självkänsla blir livet en jakt efter att hela tiden prestera bättre och bättre för att visa att man duger, både för sig själv och för andra…. vilket jag tror är omöjligt i det långa loppet!
    ???

    • Annika Sjöö skriver:

      Madeleine!
      Mycket klokt skrivet. Mitt självförtroende är det inget fel på, men självkänslan desto sämre…
      Kram Annika

  • Anna skriver:

    Jag är precis likadan, går och ältar mitt ”misslyckande” om och om igen… Att det går fel EN gång tar glädjen av att det går bra alla andra gånger. Men om du väntar en vecka så ska du se att det gått över, då betyder det så lite. Det är bara just i stunden som det blir uppblåst!

  • Jag tror att det handlar om att du måste inse att du (och ingen annan instruktör heller) KAN göra exakt varenda person på passet nöjda OCH att det är HELT OKEJ! Varken du eller någon annan instruktör är ju en sämre människa eller en sämre instruktör pga att någon/några personer inte känner att det var det bästa träningspass de någonsin har varit med på.

    För min egen del kan jag säga att om ett träningspass är bra eller inte handlar till stor del om musiken, kör instruktören låtar eller en typ av musik som jag inte gillar, som inte är peppande för just mig så gillar jag det tex. inte. Det kan ibland på vissa pass vara för mkt människor i salen så att jag känner att det blir för trångt, sånna pass gillar jag inte heller, eller så kan jag tex. helt enkelt ha råkat gå på ett pass som absolut inte passar mig t.ex. step som jag tycker är det tråkigaste som finns.. Sen så på ett pass kommer det alltid att finnas dom som vill ha genomgångar i slowmotion för att kunna hänga med, som vill ha en mildare variant av träning och det finns dom som kan bra från början och som vill ha stenhård träning. Jag tror ju aldrig att en instruktör KAN uppfylla alla passdeltagares önskan om hur passet ska vara så kör bara på som du gör, tror garanterat att du är skitbra eftersom du verkar vara en sån glädjespridande och peppande person! Dessutom så har jag aldrig nånsin varit med om att någon har stört sig pga. tekniska problem för instruktören, i sånna lägen är man förstående.

  • hannalisa skriver:

    I’m with you! Då brukar nån klok och logisk människa säga till mig; ingen märker så tydligt som en själv när det blir fel. Det flesta tänker på annat. Och ifall alla inte är nöjda så handlar det inte nödvändigtvis om dig, det är också deras ansvar att ha kul. Kram

  • Mia skriver:

    Vet inte varför det är så men om vi får 10 komplimanger och 1 negativ kommentar så är det den negativa vi går och tänker på. Vet inte varför det är så, det är så himla svårt att slå bort det, att låta bli och tänka på det. Eller är det någon som har en lösning på det?

  • Ylva skriver:

    Hm, jag kan vara på fel spår, men iaf.

    Inom hundträningen lägger vi mycket fokus på just störningsträning, som i korthet innebär att träna på så många olika situationer som möjligt för att ”när det gäller” ha en hund som kan bibehålla fokus även under de mest krävande omständigheter. Störningsträning är enligt min mening minst lika viktig för hundförarna som för hundarna.

    OM du kan se detta pass som en TRÄNING istället för ett tillfälle då du VAR TVUNGEN att prestera som bäst så blir det mycket lättare att acceptera missen. Du störningstränade helt enkelt och du kommer nästa gång det händer (eller någon annan störning uppkommer) att kunna bibehålla fokus bättre eftersom du ju just har TRÄNAT på situationen innan. 😉

  • Nenne skriver:

    Hej Annika,

    Jag var på ditt Body combat pass igår, och du är verkligen en jättebra instruktör! Du gör mig peppad och på gott humör och får en att orka lite till. Och teknikstrulet ger inga minuspoäng från mig iaf. Fortsätt bara vara som du är!

  • Nadja skriver:

    Hej!
    Vet inte om du minns mig, men jag liksom tror och hoppas lite på det =)
    I alla fall och Hur som helst:
    Jag är också fröken duktig. Ganska mycket så faktiskt. Både på jobb och hemma.
    Här kommer min tanke for what its worth:
    Det är skönt att höra att det finns lösningar, men visst är det lite skit samma just då?!
    För just där och just då, så var/är man faktiskt inte lika bra som man hade hoppats!
    (även om jag måste säga att jag gillar Ylvas kommentar ang hundträningen, ska absolut testa det!)
    Vad jag egentligen vill säga är att det måste få vara ok att känna att man misslyckas ibland? Eller? Hur ska man annars kunna vara nöjd, eller t o m EXTRA nöjd någon annan gång?

    Är dessutom himla skönt att läsa att någon annan kanske känner, i alla fall ungefär, likadant ibland.
    =)
    Kram!
    /Nadja

    • Annika Sjöö skriver:

      Nadja!
      Klart jag minns dig:-) Du är ju Michael kompis!
      Skönt att höra att det finns fler som jag.
      Håller med dig i det du skriver!
      Ses snart!
      Kram

  • Anna skriver:

    Jag förstår dig fullt ut Annika! Men man kan inte hålla på så mot sig själv, jag är säker på att du gjorde ditt bästa! Se det positiva, det blir mycket lättare. Kram

Leave a Reply